Proveniens: Fredrika Bremer (1801-1865)
Skrivljusstake.
 
Sengustaviansk skrivljusstake, c. 1790/1800. Vit marmor, brännförgylld mässing, skärm i målad plåt. Höjd: 30,7 cm. Med graverad text vid ljushållaren av Bremers väninna Sophie Ahlbom, som var gravör: ”Denna skrifstake har tillhört FREDRIKA BREMER, och skänktes af henne till Lärarinnornas Pensionsförenings Exposition i Stockholm 1861. Intygar Föreningens sekreterare Sophie Ahlbom.”
 
Skrivljusstaken i marmor och brännförgylld mässing har tillhört författaren Fredrika Bremer, den svenska kvinnorörelsen främsta pionjär, född i närheten av Åbo den 17 augusti 1801 och bosatt i Sverige från fyraårsåldern, bl. a. på Årsta slott i Haninge strax söder om Stockholm. Bland föremål med författarproveniens är det svårt att tänka sig något mera sympatiskt och kongenialt än en antik skrivljusstake.
 
Det var helt typiskt för Fredrika Bremer att bortskänka saker av värde till välgörande ändamål, särskilt när det låg henne så varmt om hjärtat som i detta fall. Hennes vän Sophia Carolina Ahlbom (1803-1868) var tecknare, gravör, fotograf och författare. Efter återkomsten från konststudier i Paris blev hon engagerad i kvinnorörelsen och var bl. a. sekreterare i Lärarinnornas Pensionsförening åren 1859-1864.
 
Utdrag ur Carina Burmans Bremerbiografi (2013): ”Närmare Bremer stod bildkonstnären Sophie Ahlbom (1803-1868). De umgicks åtminstone sedan tidigt fyrtiotal, och som ogifta konstnärinnor kände de kanske viss gemenskap. Ahlbom var målare och grafiker, men försökte sig också skönlitterärt. Hennes första publicerade verk, diktsamlingen Främlingarne, knyter nära till Grannarne och tecknar vidare på dess figurer. Sommaren 1841 lämnade Ahlbom sin självbiografi till Bremer för bedömning. Biografin är direkt riktad till Bremer och behandlar Ahlboms utveckling från barndomen till skrivande stund. Hon födes i en fattig guldsmedsfamilj i Västerås, och biografin ryggar inte för de enkla omständigheterna - sju av nio barn dog små, fadern var allmänt föraktad, men grannar och vänner tog sig an Sophie och lärde henne språk och hantverk. Biografins kärna är Sophies svärmiska vänskap till den något yngre överklassflickan Alice. I slutkapitlet ’Nutid’ har Alices familj blivit ruinerad genom hennes lömske broder Armand, men vänskapen består. Bremer berättade för författarinnan att hon sträckläste biografin: ’Det skulle fordras mycket litet till för att teckningen blefve ändamålsenlig för ett större publicum. Karakterer, en mängd sköna och sanna äkta poetiska tankar, formen liffull och vexlande, framför allt andan så ren och ädel, kunna icke vara bättre! Likväl känns det att förf. ännu ej fullt brutit sig igenom - taflan saknar fullbordan. Och huru skulle det vara annorlunda? Förf. har ju sjelf knappt hunnit sin medelålder [...].’ Bremer erbjöd sig att ta hand om manuskriptet tills Ahlbom var redo att arbeta om det. Det förvaras fortfarande bland Bremers papper, om än i förläggaren Lars Hiertas arkiv. Bremer och Ahlbom fortsatte att umgås. I Lifvet i den gamla verlden beskriver Bremer väninnan som ’den anspråkslösa konstnärinnan, den goda medborgarinnan och väninnan, den ädla Arbeterskan’ […]. Det var ett högt betyg från Fredrika Bremer.”