Larsson, Carl (1853-1919): Egenhändigt brev, där Carl Larsson marknadsför sin första separatutställning.
Kortfattat och charmigt brev daterat ”Thorsdag afton 1 nov 1894” till chefredaktören på Nya Dagligt Allehanda Johan Abraham Björklund (1844-1931). 8:o. 4 sid. Fint handgjort papper med råkanter (vattenmärke ”De La Rue & Co / London / Chaucer Note Paper”), spår av ett veck, med 18 rader handskriven text på första sidan, brevet signerat ”Din Carl Larsson”.
Carl Larssons första separatutställning ägde rum i Stockholm hösten 1894 på Blanches lilla lokal vid Hamngatan. Han gjorde där särskilt succé med sina akvareller från Sundborn, som senare publicerades i ”Ett hem”. I detta brev ber han redaktör Björklund att skicka en "konstförståndiger" man från Nya Dagligt Allehanda till utställningen för att säga "ett par vänliga eller djäkliga ord" i tidningen. Utställningen ska öppna på söndagen och Carl Larsson tror sig vara någorlunda redo att ta emot ”de af pressens män, som vilja göra mig den äran” på lördagen.
Björklund agerar raskt och tidningen rapporterar lördag den 3 november inför öppnandet: ”I hr Th. Blanchs konstsalong öppnas från och med i morgon söndag en liten utställning af några bland denne like produktive som populäre konstnärs nyaste saker, utförda i olja, aqvarell, pastell och teckning. Man finner der den stora panneaun ['De mina'], framställande familjehyddan och hela familjen, som lär varit så omtyckt vid Chicagoutställningen, en större, särdeles fint tänkt och utförd tafla, kallad ’De sista strålarne’, ett icke obetydligt antal porträtt samt en stor mängd af dessa lustiga bilder i färg och blyerts, som hr Larsson är en mästare att, i dubbel mening, qvickt utkasta".
Man nämner även illustrationerna till Singoalla. Den pågående utställningen hade sedan flera annonser i NDA, och rapporterade kortfattat om kungens besök den 6 november och prins Carls dito den 19 november, dagen före stängningen.
Georg Nordensvan skildrar evenemanget i sin monografi (1920-21, 2:55ff): ”På hösten i novemberrusket bjuder Carl Larsson på sin första separatutställning, anordnad i Blanchs lilla lokal vid Hamngatan. Nu får stockholmspubliken se De mina. Andra oljemålningar äro De sista solstrålarna, Ulf i aftonsol och Evas dotter. Vidare ses här hela raden av akvareller från de sista åren, Singoallaserien, kamratkarrikatyrer m. m. Framgången är stor och avgjord, även om en och annan kritiker måste uttala sina betänkligheter över ’en del vårdslöst utförda, genialt vansinniga eller halvfärdiga dukar’. Det är säkert Solstrålarna, som är vårdslöst målad, och Evas dotter, som är genial och vansinnig. Evas dotter var samma målning, som 1888 varit utställd i Köpenhamn - utan framgång - och som där blivit kallad Antonii frestelse. [...] Akvarellerna äro omotståndliga. Nyblom är nu helt omvänd och finner det vara en glädjefest, när Carl Larsson utställer. Han anser konstnären vara ’splitterny’ i Singoallabilderna, som äro genomstuderade och äga lugn och värdighet. För familjeporträtten har han idel lovord, även De mina är förtjusande, men tvärslån över duken förargar. Jag framhöll (i Aftonbladet 7 nov.) bland annat färgstämningens dekorativa enkelhet och helhet, den okonstlade grupperingen och teckningens överlägsna säkerhet. De mina var i själva verket av största betydelse som stilistiskt och måleriskt uppslag, som gränsmärke i Carl Larssons utveckling. Därom var mästaren själv fullt medveten. Han skrev till Fürstenberg: ’En av mina tavlor, som tillhör framtiden, ty den är ett stort slag, fastän just mina busenfreunde just ej vilja ut med det, är tavlan med min familj i hr Fürstenbergs till mig skänkta ram. Den skall göra epok.’ Utställningen - skriver han - ’besannar vår gamla sats, att publiken utvecklas utan att den själv har en aning därom. Mina aftonsolstavlor göra här stor succés.’ Vanligt gott folk ojar sig och - kallar dem förtjusande. Då i Göteborg och Paris man med högst få undantag finner dem otäcka. - Som hr Fürstenberg hör, har jag redan blivit dryg. Men vad skall man göra? Det är så många medelmåttor, som lömskt titta på min lätthet att yngla av mig konstverk och som i smyg söka dra ner mig med sina 'tja, tja. Men jag skall tja'a dem, jag.’ Han trodde sig märka, att hans f. d. förbundsbröder förargades över att han utställde separat, och han misstänkte, att hans arbeten ej voro i deras smak. ’Jag vet ej varför’, anförtror han Fürstenberg, ’men jag är så misstrogen mot mina stridskamrater ibland. Jag tänker mig, att de smussla ibland bakom min rygg. Och då ville jag gråta blod, ty jag är en hederlig själ, fastän jag ibland ser full i fan ut’”.
ENGLISH:
A short, charming letter in which Swedish artist Carl Larsson (1853-1919) promotes his first separate exhibition, in November of 1894, by asking Johan Abraham Björklund (1844-1931), editor of Nya Dagligt Allehanda, to send someone to write about the event before the opening. Björklund acts swiftly, and publishes a short article on Saturday, November 3rd, before the opening on the following day.
The exhibition was very successful, and among other works Carl Larsson exhibited his now famous watercolours from his family home in Sundborn, later published in the album ”Mitt hem” (My Home).
Autograph Letter Signed on fine watermarked ”De La Rue & Co / London / Chaucer Note Paper”, traces of a fold, dated Thursday, November 1st 1894, 4 pp. with 18 lines of text on the first page, signed ”Yours, Carl Larsson”.