von Helvig, Amalia (1776-1831): Porträtt av konstnärinnans syster Louise von Imhoff, senare g. von Kloch (1788-1848).
 
Akvarell. Osignerad. 25 x 19,7 cm. Bladet ngt gulnat. Originalram i mahogny med brännförgylld infattning.
 
Proveniens: Gåva av Amalia von Helvig till Erik Gustaf Geijer. Senare hos dennes dotterdotter Anna Hamilton Geete (1848-1913) och hennes systerson Adolf von Krusenstjerna (1891-1971) (not 1). 
 
Litteratur: Omnämnt i Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer, 2 (1909), sid. 271.
 
Ett fint minne från svensk romantik – Amalia von Helvigs porträtt av sin syster, tillkommet i Malla Silfverstolpes salong (och omnämnt i hennes memoarer), samt skänkt till Erik Gustaf Geijer!
 
Systrarna von Imhoff var födda i Tyskland men tillbringade två längre perioder i Sverige och räknas därför ofta som tysk-svenska konstnärer. Amalia hade i sin ungdom i Weimar hört till kretsen kring Goethe och Schiller, som båda uppmuntrade hennes konstnärliga arbete. Flera tidiga smärre dikter trycktes i litterära tidskrifter och kalendrar såsom Schillers Musen-Almanach och Die Horen, och hennes äldsta dotter Charlotte bars till dopet av Schiller, med Goethe och Charlotte von Stein som faddrar. Amalia hade 1803 gift sig med den svenske vapenkonstruktören och artillerigeneralen Carl Gottfried von Helvig (1765-1844). Flytten gick till Stockholm följande år, och även Amalias systrar Marianne och Louise följde med. Amalia von Helvig kom att bli ett viktigt inslag i det stockholmska kulturlivet och en länk till den tyska romantiken. Hon höll varje fredag salong i sitt hem för stadens kulturpersonligheter, vetenskapsmän och politiker, den s.k. Blå salongen, ”en af de få verkliga ’salonger’ i kontinental mening som Stockholm ägt” (Anna Hamilton Geete). Amalia von Helvig invaldes i Konstakademien 1804 och alla tre systrarna deltog i Akademiens utställningar under Sverigevistelsen, som varade till 1810 (not 2).
 
Föreliggande porträtt tillkom under Amalias och Louises andra – och viktigare - Sverigevistelse 1814-16, sedan de återkommit efter några år i Heidelberg. Mot slutet av denna vistelse tillbringade de några månader våren 1816 hos Malla Silfverstolpe i Uppsala, och det var nu som de gjorde sin viktiga bekantskap med bl. a. Geijer och Atterbom, med vilka de umgicks dagligen hos Malla under läsning, samtal, musicerande och tecknande, samt under utflykter till Uppsalas sevärdheter och Gamla Uppsala. Amalia följde även Geijers föreläsningar och tecknade flera fina porträtt av honom.
 
I sina memoarer, utgivna i urval 1908-11, nämner Malla tillkomsten i maj 1816 av detta mycket idealiserade porträtt föreställande Louise, och förklarar att det är Heidelberg och bron över floden Neckar som vi ser i bakgrunden (not 3).
 
Amalia von Helvig och Geijer hade mycket gemensamt och kom varandra nära – hur nära är omtvistat – och förblev livslånga vänner och korrespondenter. Geijer, vars förlovning med Anna Elisabeth Lilljebjörn tillåtits dra ut på tiden gifte sig slutligen med henne 1816, och Amalia återvände till Tyskland och bosatte sig i Berlin, där hon etablerade en av de viktigaste salongerna under det tidiga 1800-talet. ”Till besökarna hörde författare, språkvetare, förläggare, diplomater och militärer, andra salongsvärdinnor och inte minst de svenska vännerna Atterbom, Silfverstolpe, Geijer och tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad. Hennes roll som inkörsport för svenska resenärer till Tysklands intellektuella nätverk kan knappast överskattas” (Jules Kielmann).
 
Louise gifte sig efter återkomsten till Tyskland med Ludvig Otto Fredrik (Ferdinand) von Kloch. Som gift fortsatte hon att måla endast under lediga stunder. Hennes make var rentav orolig att storasystern Amalia med sin intellektuella framtoning och verksamhet skulle påverka Louise i mindre huslig riktning.
 
Amalia von Helvig förblev hela livet en viktig svensk-tysk kulturförmedlare, och översatte både Atterbom och Geijer, liksom Tegnérs Frithiofs saga. Hennes många brev till Geijer och Atterbom utgavs 1950 resp. 1915. Atterbom tillägnade Louise von Helvig sin levnadsteckning över Hörberg (1817) med en lång inledande dikt på tyska om de gemensamma minnena från mötet i Uppsala. Amalias sjuårige son Bernhard som dog oväntat 1816 ligger begravd i Uppsala, i samma hörn av Gamla kyrkogården som Fröding.
- - -
(Not 1)
Gammal påskrift på bakstycket: ”Friherrinnan Louise von Kloch f. Imhoff / (Porträttet måladt af hennes syster, Amalia von Helvig, f. Imhoff, samt skänkt åt Erik Gustaf Geijer.) 1817.) / Hans dotterdotterson Adolf von Krusenstjerna fick denna tafla i arf efter sin moster Anna Hamilton Geete, d. 8 nov. 1916”, samt med en hänvisning till Malla Montgomery-Silfverstolpes memoarer, del 2, sid. 271.
 
(Not 2)
Malla Silfverstolpe ger i memoarerna en beskrivning av systrarna vid denna tid: ”Amalia hade ej utmärkta anletsdrag, ej stora bländande ögon, men en fin fysionomi, vacker mun och vackert leende, en rak näsa och omväxlande uttryck i det lifliga ansiktet med de blå själfulla ögonen, en smärt, vacker gestalt. Marianne var lång och mager, icke reguliärt vacker, men hennes bruna ögon hade lif och känsla och det ljusbruna håret föll i naturliga, vackra lockar. Louise hade svart-brunt hår, som hon brukade slättbenadt i pannan med lockar bakom öronen, stora, sköna själfulla ögon, men hennes hy var mörk och hennes drag mindre fina än systrarnas. Ingen af de tre var skön, ingendera rätt hvit, men alla hade behag på olika sätt och alla hade sann bildning och medfödd talang. De tecknade väl och Amalia och Louise målade gärna och vackert”.
 
(Not 3)
Mallas memoarer ger överhuvudtaget en mycket levande bild av umgänget mellan den intima uppsalaparnassen och systrarna Imhoff / Helvig i Mallas salong. Tillkomsten av detta porträtt är bara en detalj i en figurrik scen: ”Aftnarna kommo alltid Geijer och Atterbom och läste högt, och läsningen gaf anledning till de lifligaste samtal. En gång, då Geijer läste sin Gustaf Wasa, afbröt Louise, tog boken ifrån honom och sade: ’Han förstår ju icke hvad han läser! Det är så vackert och han läser så kallt!’ Emellanåt målade Amalia och Louise. Den förra, Louise’s porträtt; fonden utgjordes af Heidelberg med slottsruinen och bron öfver Neckar" (2:271).
 
Systrarna väckte stort intresserade enligt Malla: ”Atterbom, som oändligen behagade sig i de intressanta ovanliga systrarnas sällskap, tycktes ibland tro sig vara kär i Louise. Det föreföll Malla dock så inbilladt; hon trodde ej, att Atterbom rätt kunde bli kär. Hans eget rika jag uppfyllde därtill alltför mycket både känsla och fantasi. Han föreföll henne som en etherisk varelse utan kön och kropp. Johan Henrik Schröder däremot hade en andaktsfull beundran för systrarna, som intresserade Malla hos den blyga, hvita unga mannen. Aldrig betraktade han Louise Imhoffs porträtt utan med ihopknäppta händer. Geijer var förlofvad med mamsell Anna Lisa Lilljebjörn i hans hembygd Värmland; men aldrig talade han om den frånvarande fästmön, och Malla tyckte, att han var en kall fästman” (2:272).
 
[Texten online kunde inte vara längre än 8000 tecken, varför några småsaker - bl. a. om Tegnér - fick utgå...]